Le. november 21, 2011

Ibland kommer jag på mig själv med att gå runt och le.
Ett litet flin.
För ingenting.
Absolut ingenting alls.
Jag står där på vagnen med lurarna i öronen.
Det är kallt.
Det är fullsmockat med folk.
Mörker är det enda som syns genom rutorna.
Och jag ler.
För ingenting.
Och när jag kommer på mig själv.
Med att le.
Ler jag ännu mer.
För visst måste det se märkligt ut?
Att jag bara står där och ler för ingenting?
Och leendet blir bredare.
För att jag inser att jag ler mer när jag tänker på att jag ler.
För ingenting.
Och plötsligt blir man den där personen.
Den som ingen vill gå av på samma hållplats som.
En idiot som står och flinar för sig själv på vagnen.
För absolut ingenting.
Och när jag tänker på det.
Får jag hålla mig.
För att inte börja skratta.